Ett forcerat leende spred sig på Jacks läppar då en ny, okänd flicka med sin mamma släpptes in i rummet. Det verkade som om hon också blivit märkt. Han hade dock inte tid med att tycka synd om henne, för efter att kvinnan - som tydligen hette Zoey - hade presenterat sig hade hon snabbt upplyst Jack om vem som skulle vara hans mentor. Snacka om snabbt och effektivt. Leendet stramade på hans läppar då han nickade för att visa att han förstått vad Zoey pratade om, sedan följde han efter den vackra kvinnan då hon sade att hon skulle visa dom vart elevhemmen var. Han granskade hennes ryggtavla och var, om än motvilligt, tvungen att erkänna att hon var vacker. Väldigt vacker. Men hon var ju trots allt en vampyr, så det var egentligen inte så förvånande, intalade han sig själv och lyckades hålla tillbaka en rysning. Zoey var en vampyr som drack blod. "Jack." Jack hoppade till då hans mamma plötsligt tilltalade honom och väckte honom ur sina funderingar, och de gråspräckliga ögonen vändes mot henne. "Jag åker nu. Troy behöver hjälp." Hon väntade inte på att han skulle svara, utan hon vände på klacken så fort de kommit ut ur kontoret och gick bort mot skolans utgång med långa, graciösa steg. Det stack till lite i hjärtat då hon nämnde Troy, den äckliga lilla skitungen som ersatt honom, men han lät det inte synas i ansiktet. Han kunde hålla sitt pokerface nästan lika bra som sin mor... eller, det hoppades han på iallafall. Jack vände ögonen mot flickan han trodde hette Faye och lät ögonen glida över hennes profil. Hon såg inte heller så dum ut med sitt långa, mörkbruna hår, men han valde att strunta i det. Han skulle nog ändå aldrig se henne igen - skolan såg ju ut att vara rätt... gigantisk? - så det fanns ingen anledning att tänka mer på henne. En sak som tappert klamrade sig fast vid hans tankar var Fayes mamma som så troget gick vid Fayes sida, och han kunde inte hjälpa den lilla svartsjukan som vaknade till liv inom honom. Pojken hann dock inte tänka mer på det, för plötsligt hade Zoey stannat och vänt sig mot dom med ett vänligt leende placerat på sina läppar. "Här är pojkarnas elevhem", sa hon och gjorde en lätt gest mot en dörr. Jack höjde på ena ögonbrynet. Han hade förväntat sig att det skulle vara lite... häftigare, kanske? Han kastade en snabb blick på Faye, hennes mamma och Zoey. Ännu ett framtvingat leende prydde hans läppar då han öppnade munnen för att tala. "Tack för att du visade vägen, Zoey", sa han med så tacksam röst som möjligt. "Jag ska nog gå och packa upp nu, så..." han vinkade lätt då han lämnade den lilla gruppen, öppnade dörren och gick in i elevhemmet. Så fort dörren stängts bakom honom suddades leendet ut, och de grönspräckliga ögonen var stora som tefat. Pojken drog en hand genom det blonda håret och försökte lugna ner tumultet som pågick inom honom.

De följande timmarna var en blandning av tårar, sorgsna skratt och farväl. Hennes föräldrar sket tydligen i om hon skulle förvandlas till ett blodsugande monster – hon skulle tydligen alltid vara deras lilla tjej. Hennes två äldre brorsor bara flinade och tjatade om hur orättvist det var att hon hade blivit märkt. Det fick henne att le, de försökte alltid pigga upp henne. Det tog knappt en halvtimme att köra fram till vad som var Nattens Hus. Mörkröda tegelstensväggar, torn som stack upp här och där, stället liknade ett gammeldags slott och hon skymtade lite av vad som såg ut som ett ljusrött stall och ett tempel. Hon rynkade ögonbrynen och följde efter hennes mamma som självsäkert, och utan ett uns av den tvekan Faye själv kände, slog upp dörrarna med sin dotter i släptåg. Faye kastade blickar omkring sig, eleverna strömmade fram från klassrummen – de verkade upprymda övat att skoldagen var slut, den var trots allt åtta. När de kom fram till vad som såg ut som ett kontor stannade hon medans hennes mamma höjde handen och knackade på. Vem det än var där inne verkade den prata med någon och sedan hördes det ett ”ursäkta” och dörren öppnades. Kvinnan i dörren var makalöst vacker, mörkt hår som hängde ner till midjan. Hennes ögon var stora och inramade av lika mörka ögonfransar och verkade inte vara varken gröna eller bruna, bara nånting mittemellan. Hon gav ifrån sig ett lätt ”åh” innan hon vinkade åt dem att komma in. Kvinnan log ursäktande och ställde sig bakom ett skrivbord av rödbrunt trä. ”Jag antar att ni är Faye och Jack?” Hon log och Faye vred på huvudet för att granska de som kvinnan talat med förut. Han hade blont, spretigt hår och grönspräckiga ögon, trots avståndet kunde hon urskilja det säkert, och var någon decimeter längre än hon själv. Hon log svagt och kvinnan fortsatte prata. ”Jag är Zoey, översteprästinna här på Nattens Hus”, hon log mot de och talade med det mjuka tonfall som kan göra en hypnotiserad. ”Elevhemmen ligger en trappa upp, killarna till höger och flickorna till vänster. Hon vände sig mot Jack. ”Din mentor kommer att bli Erik Night, skolans dramalärare och min partner – och du Faye”, hon vände sig mot henne. ”Jag kommer att vara din mentor, och jag ska visa er båda till elevhemmen, så om ni följer med mig”, hon log snett och svepte fram till dörren och Faye kastade en sista undrande blick mot Jack innan hon vände bort blicken och följde efter Zoey med sin mamma vid hennes sida.

Jack var allt annat än lugn; han var praktiskt taget livrädd samtidigt som han hade ett nervöst sammanbrott. Det här var för mycket. Varför skulle just han bli märkt? Kunde inte natten - eller vad det nu var - ha valt någon annann nobody istället? Varför just honom? Han svor och fortsatte bita på den trasiga tumnageln och blickade ut över det gråa landskapet som blixtrade förbi. Han satt i sin mammas bil, påväg till Nattens Hus. Vad det var hade han ingen aning om - han hade alltid undvikit allting som handlade om vampyrer då han fann dom rätt obehagliga - men han hade iallafall förstått att det var någon sorts skola för vampyrer.  "Nattens Hus" var dock... ett rätt konstigt namn för en skola. Men konstiga namn fick vänta tills senare; just nu var han lite för upptagen med att bryta ihop. "Snälla Jack, kan du sluta gny? Det är så irriterande." Hans blick for till hans mors porfil då hon tilltalade honom, och han rynkade pannan. Han hade inte märkt att han gett ifrån sig några ljud, och i mitten av all förvirring, panik och ångest kände han hur ilskan flammade till. Han hade precis blivit märkt - okej visst, det var några timmar sedan det hände, men ändå - och hon sade att han var irriterande? Han hade all rätt i världen att vara skiträdd. Men, som vanligt höll hon sitt stenhårda pokerface på plats och struntade helt i om hur han kände sig. För hon brydde sig inte, det visste han. Ända sedan hans föräldrar separerat och hon flyttat ihop med sin nya man och fått ett nytt, gulligt barn hade han blivit oviktig; han hade alltid gjort henne obekväm med sina grågröna ögon och blonda hår. Det påminde henne om hans far alleles för mycket, och det hade bara förvärrats då han kom in i målbrottet. Han misstänkte att enda anledningen till att hon ens skjutsade honom till Nattens Hus var för att så snabbt som möjligt bli av med honom. Han bet sig i läppen och blundade. Det inre tumultet vägrade lägga sig, och han började precis fundera på hur han skulle kunna få sig själv att bara försvinna då hans mor tilltalade honom igen. "... Vi är framme." Och där ökade ångesten tvåfaldigt och intog ledningen! De blågröna ögonen var stora som tefat då han klev ut ur bilen. Han var alldeles likblek - vilket var ganska passande med tanke på vad det var han blivit märkt som - och han darrade som ett asplöv. "Kommer du?" hans mor vände sig om och såg på honom då hon hade redan gått fram till ingången. Han nickade stelt och följde hennes exempel. Hon hade tagit ut hans väska ur bilen, och då han kom ifatt henne gav hon den till honom utan ett ord. En darrande hand tog emot den, och han tvivlade starkt på att han skulle kunna bära den. Inte i det tillstånd han var i just nu, iallafall. Hon såg på honom en kort stund innan hon öppnade dörren, och de båda gick in; den ena alldeles kolugn och obekymrad, den andra svimfärdig av ångest, rädsla och framförallt bedrövelse.

”Im falling to pieces”, nynnade hon när hon strövade fram genom korridorerna på väg mot skåpet som hon hade tilldelats för några år sedan. Det var grått och lika fullt med klotter som alla andra, och om man inte gick här skulle man aldrig kunna se skillnad på dem. Ändå var hon där, samma skåp igen. Hon hade inga problem med att hitta längre. Hon vred på låsets tre små knappar för att kunna knappa in koden och skulle precis öppna skåpdörren då hon kände den. Kylan var så stark att den verkade stryka sig mot hennes hud och sippra in genom hennes mun så att hon inte kunde prata, hon vände sig om utan en aning om vad hon väntat sig. Han var definitivt inte vad hon hade väntat sig. Mörkhårig med lockar som nådde honom till hakan och med en månskära i pannan, utökad med ett slingrande mönster som påminde henne om flätor. Ondska verkade ringla sig runt honom, osynlig för andra varelser. Han öppnade munnen och attackerade henne med ord medans hans aura av ondska, nej inte ondska – natt, eller kanske mörker – började slockna av för varje ord han uttalade. ”Faye Catelyn Sea. Natten har valt dig. Din död ska bli din födelse. Natten kallar på dig. Lyssna till Hennes ljuva stämma. Ditt öde väntar dig i Nattens hus.” Ett ogenomträngligt mörker suddade ut allt medvetande inom henne och hennes kropp mötte golvet med en duns och hennes skrik ekade genom korridoren medans en obehaglig smärta cirklade runt hennes panna. Hon kunde känna det, varje del av hennes panna värkte och hennes armar brände som eld. Mörkret gjorde en sista ansats att radera hennes medvetande och vann. Hon slöt ögonen med en djup suck. När hon vaknade var det enda hon mindes de sista minuterarna innan mörkret hade slutit sig runt henne. ”Kolla!” Det viskades runt och hon insåg att hon inte längre var ensam. Hon reste sig hastigt ut och häpnade. En grupp av elever hade stått i en cirkel runt henne men nu hade de backat och såg skräckslaget på henne. ”Kolla på hennes panna! På hennes armar!” Tjöt någon och hon höjde automatiskt armarna. Ett spetsliknande mönster slingrade sig uppför hennes armar och bokstavsliknande symboler – det liknade de runor som vikingar använt – slingrade sig runt likt ett rep över hennes armar, handflatorna och handryggarna och slutade tvärt cirka tio centimeter ovanför armarna. Hon stirrade som hypnotiserat innan det utbröt. ”Stick! Du är inte välkommen längre”. En blond gestalt hånflinade mot henne och några sekunder senare hade hon kastat sig ut genom dörrarna, utan att vilja vara den hon var eller ha någonting med själva livet att göra. Sången ekade i hennes huvud. ”They say bad things happen for a reason, but no wise words can stop the bleeding”, det stämde exakt. Men det var himlen mitt i helvetet, för inuti sitt huvud kände hon sig hemma. Den sista pusselbiten var äntligen på sin plats.

Det är sorgligt hur fel man kan ha om saker man alltid trott var självklara; som att ens bästa vänner alltid kommer vara vid ens sida i vått och torrt, eller att ens föräldrar alltid kommer vara tillsammans. Sånt existerar bara i böcker och filmer, inte i verkliga livet, och alla kommer att någon gång i livet känna hur jälva ont det gör när man får reda på hur falsk den bästa kompisen egentligen var, eller hur otrogna ens föräldrar var bakom varandras ryggar. Då gäller det att man är stark nog för att klara sig igenom all skit, plocka upp de trasiga skärvorna och försöka pussla ihop livet till något uthärdligt igen.

     Jack F. Zeer var en sådan person; någon som varit tvungen att - mer än en gång - bryta alla banden med personer han hållt högt värdesatta då han insåg hur falska de var. Men ingen människa klarar av att återhämta sig till fullo, och efter att ha blivit sviken alltför många gånger hade han helt enkelt gett upp. Han klarade inte av att bli sviken igen. Därför hade han valt att hålla alla på avstånd, inte låta någon komma för nära, för det gjorde för ont då de svek honom.

     Pianots ljuva klanger ekade i det tomma rummet, och han blundade lätt. Han behövde inte se för att kunna spela; fingrarna visste precis vart de skulle och hur de skulle röra sig.
     Då han var färdig öppnade han ögonen och blickade ned på de svarta och vita tangenterna. Det var längesedan han spelat sedan sist, och trots att man kunde vänta sig att han skulle känt sig glad och upprymd efter att äntligen ha fått röra ett piano så kände han ingenting; det fanns bara en kall tomhet.
     Hans grönspräckliga ögon gled till de förvånade ansiktena som stirrade på honom. Det var ett par personer ur samma klass som han, och han hade spelat för dom då de bett honom göra det.
     Det verkade först som om tiden hade stannat då ingen av dom rörde sig, sedan spred sig stora leenden på deras läppar.
     "Otroligt, Jack!" utbrast en utav dom och kom fram till honom för att rufsa honom i håret.
     Ett leende sprd sig snabbt på Jacks läppar för att dölja den lätta irritationen son flammade till då pojken nuddade honom. Men istället för att be pojken dra åt helvete tvingade han fram ett hest skratt.
     "Det var inget speciellt", sa han med tunn röst då resten av den lilla gruppen kom fram till pianot - två tjejer och en kille. Den ena utav tjejerna såg på honom med en blick blandad av beundran och kärlek, och han kunde knappt motstå impulsen att rynka på pannan. Den hon var kär i var fasaden han byggt om sitt inre, och tanken på det gjorde honom på dåligt humör.
     Fast, som den otroliga skådespelaren han var, så lät han det inte synas i hans ansikte.
     "Äh, var inte så blygsam!" en utav pojkarna skrattade lättsamt innan han kastade en blick på väggklockan som satt upphängd på en utav musiksalens väggar.
     "Vi borde gå. Vi börjar typ nu", sa han. De andra höll med, och utan att vänta på Jack började de fyra personerna gå mot dörren. "Kommer du, Jack?"
     "Jag kommer snart", svarade Jack med ett leende. Pojken ryckte på axlarna, sedan lämnade de rummet.
     Tystnad. Jack sneglade på pianot innan blicken gleg till dörren som ledde ut i en utav skolans många korridorer.
     Han ville inte gå tillbaka till något klassrum där resten av klassen befann sig, han orkade inte med att behöva låtsas hela tiden. Men, intalade han sig, det var vad han alltid gjort och skulle fortsätta med. Att lita på andra gjorde det bara värre när allting väl slutade.
     Fast han var nog illa tvungen att gå tillbaka ändå; han hade gjort sig själv till klassens lilla "ordentliga gullpojke", och då det var vad alla förväntade sig av honom var det lika bra att fortsätta spela.
     Han drog en hand genom det blonda håret, reste sig upp och styrde stegen mot dörren.
     Synen, eller rättare sagt personen, han möttes av hade han dock inte väntat sig, och innan han hann hejda sig ryggade han förskräckt bakåt. Personen som väntat på honom utanför musiksalen var en utav dom - en vampyr!

     Och inte bara det, det var en utav spårarna!

    Jack öppnade munnen för att säga någonting - han hade ingen aning om vad, men han kände sig tvungen att säga någonting - men innan han hann göra det hade vampyrspåraren tagit till orda.

     "Jack Fortinbras Zeer", sa mannen med en dov, neutral röst. " Natten har valt dig. Din död ska bli din födelse. Natten kallar på dig. Lyssna till Hennes ljuva stämma. Ditt öde väntar dig i Nattens Hus."

     Jacks ögon spärrades upp i förskräckelse. Vad i helv-?!

     Hans tankar avbröts dock av att det gick en självning genom hela hans kropp, sedan blev allt svart.

Helluh. Jag är den andra av två rollare som kommer driva denna lilla egna version av boken "Nattens Hus" eller snarare böckerna. Jag är 15 år och kommer att spela Jack F. Zeer, vars information finns nedanför. Hoppas ni får en trevlig läsning och har läst igenom min motspelars info too^^ <3

Jack Fortinbras Zeer

        » Smeknamn - Jack 
        » Ålder - 16 år
        » Kön - Pojke  

          
        » Hudfärg -Blek.  
        » Längd - 182,5 cm
        » Vikt -                      
        » Hår - Blont, spretigt och gör som det vill. Hänger ned i ögonen på honom. 
        » Ögon - Grönspräckliga.       
        » Kroppsbyggnad - Lång, muskulös.
        
        » Tatueringar - Den vanliga månskäran.
        » Krafter - Har kontakt med alla elementen - Luft, Eld, Vatten o Jord. Och ande.

       
        » Personlighet - Visar inte vad han känner, låter ingen komma för "nära" honom och döljer allt med ett välspelat leende.
 

8D <33

Hej. Jag är den första av två rollare som kommer driva denna lilla egna version av boken "Nattens Hus" eller snarare böckerna. Jag är 12 år och kommer att spela Faye Sea, vars information finns nedanför. Hoppas ni får en trevlig läsning och läser igenom min motspelare sinformation med ^^ <3

Faye Catelyn Sea

        » Smeknamn - Faye 
        » Ålder - 16 år
        » Kön - Flicka   

          
        » Hudfärg - Mjukt blek.  
        » Längd - 171 cm
        » Vikt -                      
        » Hår - Mörkbrunt och medeltjockt. Långt, slutar nedanför bysten.
        » Ögon - Intensivt blåa.      
        » Ansikte och hals - Smalt ansikte, lätt bred mun men fylliga läppar.
           Lång smal näsa och stora ögon. Långa mörka ögonfransar.
        » Kroppsbyggnad - Lång o Kurvig.
       
        » Tatueringar - Ett blomliknande mönster som slingrar sig över handflatan, 

          handryggen slingrar sig 
          upp till ca tio centimeter ovanför armbågen. Och den traditonella;  
          En månskära (dock är den ifylld trors att hon är nybörjare).

        » Krafter - Har kontakt med alla elementen - Luft, Eld, Vatten, Jord o Ande.

       
        » Personlighet - Självsäker, lättretlig o nyfiken.
 

© By M i D N G H T S  2O1O © Endast till för rollet