Det är sorgligt hur fel man kan ha om saker man alltid trott var självklara; som att ens bästa vänner alltid kommer vara vid ens sida i vått och torrt, eller att ens föräldrar alltid kommer vara tillsammans. Sånt existerar bara i böcker och filmer, inte i verkliga livet, och alla kommer att någon gång i livet känna hur jälva ont det gör när man får reda på hur falsk den bästa kompisen egentligen var, eller hur otrogna ens föräldrar var bakom varandras ryggar. Då gäller det att man är stark nog för att klara sig igenom all skit, plocka upp de trasiga skärvorna och försöka pussla ihop livet till något uthärdligt igen.

     Jack F. Zeer var en sådan person; någon som varit tvungen att - mer än en gång - bryta alla banden med personer han hållt högt värdesatta då han insåg hur falska de var. Men ingen människa klarar av att återhämta sig till fullo, och efter att ha blivit sviken alltför många gånger hade han helt enkelt gett upp. Han klarade inte av att bli sviken igen. Därför hade han valt att hålla alla på avstånd, inte låta någon komma för nära, för det gjorde för ont då de svek honom.

     Pianots ljuva klanger ekade i det tomma rummet, och han blundade lätt. Han behövde inte se för att kunna spela; fingrarna visste precis vart de skulle och hur de skulle röra sig.
     Då han var färdig öppnade han ögonen och blickade ned på de svarta och vita tangenterna. Det var längesedan han spelat sedan sist, och trots att man kunde vänta sig att han skulle känt sig glad och upprymd efter att äntligen ha fått röra ett piano så kände han ingenting; det fanns bara en kall tomhet.
     Hans grönspräckliga ögon gled till de förvånade ansiktena som stirrade på honom. Det var ett par personer ur samma klass som han, och han hade spelat för dom då de bett honom göra det.
     Det verkade först som om tiden hade stannat då ingen av dom rörde sig, sedan spred sig stora leenden på deras läppar.
     "Otroligt, Jack!" utbrast en utav dom och kom fram till honom för att rufsa honom i håret.
     Ett leende sprd sig snabbt på Jacks läppar för att dölja den lätta irritationen son flammade till då pojken nuddade honom. Men istället för att be pojken dra åt helvete tvingade han fram ett hest skratt.
     "Det var inget speciellt", sa han med tunn röst då resten av den lilla gruppen kom fram till pianot - två tjejer och en kille. Den ena utav tjejerna såg på honom med en blick blandad av beundran och kärlek, och han kunde knappt motstå impulsen att rynka på pannan. Den hon var kär i var fasaden han byggt om sitt inre, och tanken på det gjorde honom på dåligt humör.
     Fast, som den otroliga skådespelaren han var, så lät han det inte synas i hans ansikte.
     "Äh, var inte så blygsam!" en utav pojkarna skrattade lättsamt innan han kastade en blick på väggklockan som satt upphängd på en utav musiksalens väggar.
     "Vi borde gå. Vi börjar typ nu", sa han. De andra höll med, och utan att vänta på Jack började de fyra personerna gå mot dörren. "Kommer du, Jack?"
     "Jag kommer snart", svarade Jack med ett leende. Pojken ryckte på axlarna, sedan lämnade de rummet.
     Tystnad. Jack sneglade på pianot innan blicken gleg till dörren som ledde ut i en utav skolans många korridorer.
     Han ville inte gå tillbaka till något klassrum där resten av klassen befann sig, han orkade inte med att behöva låtsas hela tiden. Men, intalade han sig, det var vad han alltid gjort och skulle fortsätta med. Att lita på andra gjorde det bara värre när allting väl slutade.
     Fast han var nog illa tvungen att gå tillbaka ändå; han hade gjort sig själv till klassens lilla "ordentliga gullpojke", och då det var vad alla förväntade sig av honom var det lika bra att fortsätta spela.
     Han drog en hand genom det blonda håret, reste sig upp och styrde stegen mot dörren.
     Synen, eller rättare sagt personen, han möttes av hade han dock inte väntat sig, och innan han hann hejda sig ryggade han förskräckt bakåt. Personen som väntat på honom utanför musiksalen var en utav dom - en vampyr!

     Och inte bara det, det var en utav spårarna!

    Jack öppnade munnen för att säga någonting - han hade ingen aning om vad, men han kände sig tvungen att säga någonting - men innan han hann göra det hade vampyrspåraren tagit till orda.

     "Jack Fortinbras Zeer", sa mannen med en dov, neutral röst. " Natten har valt dig. Din död ska bli din födelse. Natten kallar på dig. Lyssna till Hennes ljuva stämma. Ditt öde väntar dig i Nattens Hus."

     Jacks ögon spärrades upp i förskräckelse. Vad i helv-?!

     Hans tankar avbröts dock av att det gick en självning genom hela hans kropp, sedan blev allt svart.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett forcerat leende spred sig på Jacks läppar då en ny, okänd flicka med sin mamma släpptes in i rummet. Det verkade som om hon också blivit märkt. Han hade dock inte tid med att tycka synd om henne, för efter att kvinnan - som tydligen hette Zoey - ...

De följande timmarna var en blandning av tårar, sorgsna skratt och farväl. Hennes föräldrar sket tydligen i om hon skulle förvandlas till ett blodsugande monster – hon skulle tydligen alltid vara deras lilla tjej. Hennes två äldre brorsor bara ...

Jack var allt annat än lugn; han var praktiskt taget livrädd samtidigt som han hade ett nervöst sammanbrott. Det här var för mycket. Varför skulle just han bli märkt? Kunde inte natten - eller vad det nu var - ha valt någon annann nobody istället? Va...

”Im falling to pieces”, nynnade hon när hon strövade fram genom korridorerna på väg mot skåpet som hon hade tilldelats för några år sedan. Det var grått och lika fullt med klotter som alla andra, och om man inte gick här skulle man aldrig...

Helluh. Jag är den andra av två rollare som kommer driva denna lilla egna version av boken "Nattens Hus" eller snarare böckerna. Jag är 15 år och kommer att spela Jack F. Zeer, vars information finns nedanför. Hoppas ni får en trevlig läsning och har...