”Im falling to pieces”, nynnade hon när hon strövade fram genom korridorerna på väg mot skåpet som hon hade tilldelats för några år sedan. Det var grått och lika fullt med klotter som alla andra, och om man inte gick här skulle man aldrig kunna se skillnad på dem. Ändå var hon där, samma skåp igen. Hon hade inga problem med att hitta längre. Hon vred på låsets tre små knappar för att kunna knappa in koden och skulle precis öppna skåpdörren då hon kände den. Kylan var så stark att den verkade stryka sig mot hennes hud och sippra in genom hennes mun så att hon inte kunde prata, hon vände sig om utan en aning om vad hon väntat sig. Han var definitivt inte vad hon hade väntat sig. Mörkhårig med lockar som nådde honom till hakan och med en månskära i pannan, utökad med ett slingrande mönster som påminde henne om flätor. Ondska verkade ringla sig runt honom, osynlig för andra varelser. Han öppnade munnen och attackerade henne med ord medans hans aura av ondska, nej inte ondska – natt, eller kanske mörker – började slockna av för varje ord han uttalade. ”Faye Catelyn Sea. Natten har valt dig. Din död ska bli din födelse. Natten kallar på dig. Lyssna till Hennes ljuva stämma. Ditt öde väntar dig i Nattens hus.” Ett ogenomträngligt mörker suddade ut allt medvetande inom henne och hennes kropp mötte golvet med en duns och hennes skrik ekade genom korridoren medans en obehaglig smärta cirklade runt hennes panna. Hon kunde känna det, varje del av hennes panna värkte och hennes armar brände som eld. Mörkret gjorde en sista ansats att radera hennes medvetande och vann. Hon slöt ögonen med en djup suck. När hon vaknade var det enda hon mindes de sista minuterarna innan mörkret hade slutit sig runt henne. ”Kolla!” Det viskades runt och hon insåg att hon inte längre var ensam. Hon reste sig hastigt ut och häpnade. En grupp av elever hade stått i en cirkel runt henne men nu hade de backat och såg skräckslaget på henne. ”Kolla på hennes panna! På hennes armar!” Tjöt någon och hon höjde automatiskt armarna. Ett spetsliknande mönster slingrade sig uppför hennes armar och bokstavsliknande symboler – det liknade de runor som vikingar använt – slingrade sig runt likt ett rep över hennes armar, handflatorna och handryggarna och slutade tvärt cirka tio centimeter ovanför armarna. Hon stirrade som hypnotiserat innan det utbröt. ”Stick! Du är inte välkommen längre”. En blond gestalt hånflinade mot henne och några sekunder senare hade hon kastat sig ut genom dörrarna, utan att vilja vara den hon var eller ha någonting med själva livet att göra. Sången ekade i hennes huvud. ”They say bad things happen for a reason, but no wise words can stop the bleeding”, det stämde exakt. Men det var himlen mitt i helvetet, för inuti sitt huvud kände hon sig hemma. Den sista pusselbiten var äntligen på sin plats.